När man diskuterar transfrågan måste man börja med att tydliggöra att det är ett mångfacetterat fenomen där både bakgrund, orsak och därmed även lämplig behandling skiljer sig åt. Inom vården handlar det således om flera helt olika patientgrupper. Den klassiska transpersonen var en vuxen biologisk man som hade en varaktig upplevelse av att höra till det andra könet. Inte heller gällande denna patientkategori är de bakomliggande orsakerna helt vetenskapligt och entydigt klarlagda.

Den grupp som denna text handlar om är däremot uteslutande den patientgrupp som ökat lavinartat i hela västvärlden sedan mitten av 2010-talet, nämligen en grupp framförallt unga flickor, med tydlig samsjuklighet i olika psykiatriska tillstånd och/eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som ADHD eller autismspektrumstörning, och som utan tidigare upplevelser av könsdysfori i tonåren ganska oväntat börjat grubbla kring sin könsidentitet. 

För att möta denna efterfrågan började vården på 2010-talet öppna fler mottagningar för både utredning och diagnostisering av könsdysfori, samt för behandling av detta tillstånd. Trots att patientgruppen plötsligt hade förändrats radikalt grundade man fortsättningsvis vården på den tillgängliga forskning som fanns gällande den gamla patientgruppen, fast nu i en modifierad tappning utifrån ett rätt bristfälligt forskningsunderlag. De barn som ännu inte nått puberteten började erbjudas pubertetsblockerande hormoner för att sätta puberteten på paus. De som genomgått sin pubertet erbjöds könskonträra hormoner, dvs könshormoner tillhörande det motsatta könet, för flickorna testosteron. Utöver detta kunde vården tipsa om binders (att linda in och platta till brösten), penisproteser, talterapi för att lära sig hantera sin nya röst samt erbjuda mastektomi, dvs att flickornas bröst opererades bort. Genomgående i hela vården var att attityden skulle vara bekräftande rakt igenom. Om den unga hade tvivel om sin könsidentitet så var ungdomen högst troligt trans. Man ifrågasatte aldrig de ungas tankar eller påståenden. Förmodligen det enda tillstånd någonsin där de unga själva fick ställa sin diagnos och vården gav dem rätt och satte in den behandling som fanns till buds. 

Tack vare TV4 och Kalla Fakta-reportrarna Karin Mattisson och Carolina Jemsbys fleråriga och djupgående

granskning av den svenska transvården av unga, har man nu kunnat klarlägga att den vård som ska bygga på evidens och beprövad erfarenhet inte fanns. Det saknades relevant forskning som understöd för behandlingen som därmed var helt och hållet experimentell. Och inte nog med det, man tog heller inte förekomsten av biverkningar på allvar och informerade vare sig patienter eller deras föräldrar om dessa. Efterhand som kritiken växte sig starkare beslöt svenska Socialstyrelsen i februari 2022 att inte längre ge hormonpreparat till personer under 18.

I Finland finns ingen strikt åldersgräns, men hormonbehandlingar ges för tillfället sällan till de som är under 18 år. Riittakerttu Kaltiala är en professor i ungdomspsykiatri som under många år i ledande ställning på Tammerfors Universitet forskat och arbetat inom området och tagit fram riktlinjer för transvården, och hon har på senare år gått ut med en starkt kritisk hållning till hormonbehandling för minderåriga. Hon ägnar nu tid åt att som visselblåsare försöka påverka länder likt Storbritannien och USA att införa åldersgränser.  

Samtidigt finns det många inom vården som fortsätter att framhålla att könsbekräftande behandling är livräddande, korrekt och har tillräcklig evidens och båda sidor hänvisar till motstridiga forskningsresultat. Det finns en djup splittring inom vårdapparaten både gällande orsak och behandling. Den troliga förklaringen till detta kunde ju tänkas vara att patientgruppen är så pass heterogen att båda sidor kan ha rätt. Likasom en viss somatisk sjukdom kan ha olika orsaker och därmed olika behandling beroende av orsaken, kan ju könsdysfori ha olika orsaker som kräver helt olika vård. För de barn och unga med NPF-diagnoser och/eller psykiatrisk samsjuklighet som ger en ökad sårbarhet och mottaglighet för social smitta är troligtvis inte könsbekräftande behandling rätt. Här finns mycket forskning kvar att göra. 

Oavsett har redan hundratals ungdomar behandlats i enlighet med det som nu, med rätta, benämns som vår tids nya medicinska skandal.

Och det är tveklöst så att det på vården vilar ett stort ansvar. Man lät ideologi trumfa vetenskap och gav sig in i behandlingar som saknar vetenskaplig evidens, samtidigt som kritiska röster tystades. Framtiden kommer att utvisa långtidseffekterna och sena biverkningar samt hur många av dessa unga kvinnor som ångrar dessa ofta irreversibla hormonbehandlingar och ingrepp.  Förhoppningsvis kommer man i framtiden höja åldersgränsen ytterligare, i alla fall selektivt. En 18-åring med mångårig psykiatrisk ohälsa, ofta kombinerat med en NPF-diagnos är ofta inte mogen nog för att ta dessa livsavgörande beslut. För att få sterilisera sig krävs det exempelvis att man är fyllda 30 år eller har fött tre barn. 

Vården står däremot ingalunda ensam med ansvaret, det är nämligen inte vården som har förorsakat att det bland vissa åldersgrupper (flickor 13–17 år) har skett en ökning med 1500% av diagnosen könsdysfori. För att tydliggöra i siffror: 2001 fick 12 unga diagnosen könsdysfori i Sverige, 2018 var antalet 1 859.  Orsaken till denna ökning måste sökas på annat håll. 

Man försöker framhålla att det skulle vara den tidigare stigmatiseringen av transpersoner som har brutits och att flera därmed nu “kommer ut” som trans. Denna förklaring håller dock inte, eftersom man då skulle se en jämn ökning i alla åldersgrupper inklusive vuxna. Så är uppenbart inte fallet.

Andra menar att det troligtvis handlar om en kulturbunden psykologisk smitta som hänger ihop med den ökade användningen av sociala medier. “Om personer i tidiga tonår uppmuntras att fundera över sin köns­identitet och undervisas om att könsdysfori är en normalvariant är det inte osannolikt att vissa ungdomar riktar sitt identitetssökande mot just könsidentitet. Sådant sökande kan spridas snabbt i sociala nätverk, vilket beskrivits för en rad andra fenomen som bulimi, suicid (ökar då kända personer eller någon man känner tagit sitt liv), rökning, fetma med flera.”  skriver Mikael Landen, professor och överläkare på Sahlgrenska akademin.  

För mig framstår denna koppling som fullständigt självklar. Framväxten av genusideologi, queerteori och alltmer radikala könsidentitetsteorier som började utvecklas under 1990-talet av postmodernister som Michel Foucault och feministikoner som Judith Butler anammades snabbt av olika HBTQ-intressegrupper och lobbyorganisationer. Homosexualitet hade normaliserats och avdramatiserats i princip helt kring millennieskiftet och HBTQ-organisationerna greppade hungrigt efter nya grupper att representera. Plötsligt dök det upp benämningar som queer, intergender, ickebinär, genderfluid, cisgender osv och från ingenstans blev det plötsligt en vedertagen “sanning” att det finns 72 eller 107 olika kön, att kön är något som är flytande på en skala eller att könsidentitet är något som är helt åtskilt från det biologiska könet. Har du “tur” så matchar ditt biologiska kön din könsidentitet, dvs du är cis-gender, men dessa två kan lika gärna inte matcha alls. 

Dessa idéer är helt och hållet teoretiska tankeprodukter, utan ett enda empiriskt belägg, utan minsta vetenskaplig bärighet. Man kan likna dem vid Freuds teorier där psykiatriska tillstånd som neuroser och psykoser lite förenklat sågs som en produkt av sexuella drifter i konflikt med samvetet. Hela den kliniska psykiatrin höll detta för en vedertagen sanning och byggde stora delar av vården kring dessa teorier under årtionden. Teorierna var icke desto mindre helt och hållet fel. Behandlingen som kallades psykoanalys, där dessa omedvetna konflikter skulle bearbetas var i bästa fall verkningslös.  

Lika självklart är det att dessa moderna könsidentitetsteorier är teoretiska och ideologiska hopkok som småningom kommer att hamna på historiens soptipp. Ändå har stora delar av samhället på skrämmande kort tid anammat och införlivat dem i lagstiftning, i läroplaner, i myndigheters policydokument, i vårdens styrdokument o.s.v. Antagligen i en önskan att vara inkluderande och fördomsfri gentemot transpersoner kombinerat med en vilja att bredda traditionella könsnormer och roller för att det ligger i tiden. Det man har öppnat dörren för är dock något helt annat och skjuter långt över målet.  

Det finns ett flertal studier som visar att könsdysfori hos barn till 80–90% är övergående om man inte fäster så stor vikt och uppmärksamhet vid saken utan låter den passera som en fas. Idag ter sig detta förhållningssätt närmast omöjligt då mer eller mindre hela samhällsapparaten har ett väldigt stort fokus kring just könsidentitet, och där minsta tecken på ett könsöverskridande beteende tolkas som en könsdysfori som dessutom kommer att vara bestående.  Gällande pubertala ungdomar, där man ser den största ökningen av könsdysfori, finns ännu ingen pålitlig statistik för hur många som ångrat sig. Vården har ingen närmare uppföljning av dessa när väl hormonbehandling påbörjats. Man har dock på vissa håll kunnat konstatera att ca 30% slutat förnya sina recept inom några år. De bokförs dock inte i någon statistik som detransitionerade, och så kallade desisters (de som avbryter innan de ens påbörjat en transition) syns egentligen inte i någon statistik alls. 

Att vården kanske börjar besinna sig gällande den könsbekräftande behandlingen hjälper alltså inte på det faktum att samhället i stort frammanar och närmast uppmuntrar barn att fundera kring dessa saker genom det stora fokus på könsidentitet, queer, dragqueens och transpersoner som varit på senare år. Trans- och queeraktivister har bevisligen omfattande aktivitet på sociala medier där de fångar upp olyckliga, trasiga ungdomar och erbjuder dem en helt ny gemenskap. Ord som “transbarn” har blivit ett etablerat begrepp. 

Intresseorganisationer för HBTQ-communityn såsom RFSL, RFSU, Seta i Finland, Stonewall i Storbritannien mfl har kört ett intensivt och framgångsrikt lobbyarbete för att påverka politiker, media och tredje sektorn, och hela högskolevärlden genomsyras idag av genusteoriernas progressiva, ovetenskapliga syn på kön. 

Politiken påverkar i sin tur skolan och barnomsorgen, till att i en anda av mångfald, jämställdhet, inkludering och tolerans, omfamna könsidentitetsteorierna med hull och hår. Hbtq-organisationer men även Folkhälsan, Rädda Barnen och övriga delar av tredje sektorn bistår gärna lärare och pedagoger med trycksaker och verktyg de kan använda sig av i arbetet med barnen, ibland under förespegling att det handlar om jämställdhet. Metoden som tillämpas kallas som vanligt ”normkritik”. Och lärarutbildningarna är i högsta grad marinerade i genusteori. Barn och unga är följaktligen massivt utsatta för denna, enligt min mening omfattande hjärntvätt från ett i princip enat samhälle. Jag antar att föresatserna från de flesta vuxna är goda, men det har dessvärre blivit för många som tar skada. 

Min bestämda mening är därför att samhället i stort nu behöver jobba på att få bort dessa ovetenskapliga könsidentitetsteorier ur all verksamhet som riktar sig till barn, inom förskola, skola och fritidssektorn.  

Men inte ens detta kommer att räcka till. Barn och unga översköljs ändå av dessa ideologier via media och sociala media. Skolans uppdrag bör därmed ta ett steg längre och lära barn och unga ett kritiskt förhållningssätt gentemot genusteorierna, och avslöja dem för vad de är, nämligen en ideologisk produkt, inget som bygger på empirisk vetenskap.

Det måste gå att kombinera en önskan om att alla ska få vara som de är, att transpersoner ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra samt hjälpa barn utveckla empati och acceptans för olikheter, med att försöka skydda barn från ideologisk indoktrinering. Samhället måste lösa denna ekvation snarast. 

Man hänvisar ofta till siffror som påvisar att en stor andel unga med könsdysfori har självmordstankar. De studier man lutar sig mot håller tydligen lite tveksam kvalitet och siffrorna bör tas med en nypa salt. Icke desto mindre är vi nog alla överens om att detta är en grupp unga människor med åratal av stort psykiskt lidande, säkert i den grad att flera tidvis överväger avsluta sitt liv. Det bör ligga i hela samhällets intresse att med alla till buds stående medel avbryta denna transepidemi.  

Att påstå att den enorma ökningen av barn och unga som upplever att de fötts i fel kropp skulle kunna ha andra förklaringar än reell könsdysfori är i dag lika kontroversiellt som det tidigare var att påstå att de så kallade apatiska barnen tvingades spela sjuka under påtryckningar av sina föräldrar. 

Och i vanlig ordning är det de som ställer de kritiska frågorna, som framhåller motargumenten, som visar på inkonsekvens, bristande logik eller undermålig vetenskaplig evidens som ska utpekas som trångsynta och föraktfulla - inte de som utan större eftertanke dras med i en process som passar tidsandan och helt bortser från de ibland irreversibla konsekvenser den innebär för några av samhällets mest sårbara individer. 

Det är inte ett sundhetstecken att en fråga som denna har blivit politiskt polariserad. Vi konservativa erkänner givetvis transpersoners existens, rätten att inte bli diskriminerad och rätten till god vård. Men när vi upplever att progressiva ideologier går för långt i deras tankegods, i synnerhet om en ideologisk blindhet riskerar skada sårbara grupper barn och unga, blir det tveklöst vår uppgift att dra i handbromsen.  

 För den intresserade:

• Läs gärna Jemsby & Mattissons bok om den svenska transvården - Ånger.
  

• The queering of the american child - en intressant intervju av James Lindsey och Logan Lancing om hjärntvätten i den amerikanska skolan.
  

• Ett intressant samtal med Fredrik Lundqvist, specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri.