har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg där jag recenserade boken Irreversibel skada av Abigail Shirer. Hennes bok har av transrörelsen kritiserats för att alltför starkt luta sig mot Lisa Littmans studier och konceptet ROGD (Rapid onset gender dysphoria) denna myntade. Littmans vetenskapliga metodik kritiserades för att i sin studie alltför ensidigt inkludera föräldrar till just sådana ungdomar, med en i tonåren snabbt påkommen könsdysfori. Föräldrar som dessutom var ytterst ifrågasättande till deras tonårings plötsliga transidentitet.

Hur det än är med just den studien, kan man konkludera att ökningen av ungdomar med könsdysfori har varit explosionsartad de senaste åren. Hos gruppen tonårstjejer 13-17 år ser man tex i Sverige en 1500%:ig ökning. En betydande del av dessa flickor har psykiatrisk och neuropsykiatrisk samsjuklighet i form av ångest, depression, adhd och/eller autismproblematik. Svenska socialstyrelsen har kartlagt utvecklingen av diagnosen könsdysfori och samsjuklighet samt suicid i en rapport från 2020.

Det är många, som i likhet med Shirer och Littman menar att denna ökning till stor del handlar om en kulturbunden psykologisk smitta, som ofta har sin början i sociala medier. Att i tidiga tonår uppmuntras att fundera över sin könsidentitet leder sannolikt till ett ökat fokus, menar Mikael Landen, professor och överläkare på Sahlgrenska akademin. Och att det är ett stort fokus på könsidentitetsfrågor redan från tidig ålder inom förskola och skola idag, det kan vi alla vara överens om. Dessa frågor kryper allt längre ner i åldrarna.

Vad är det då för vård och behandling som väntar efter att en könsdysforidiagnos är fastställd? Transvården i Sverige har på senare år fått mycket kritik för sina brister. Dels för att könsdysforidiagnoser delas ut för lättvindigt, dels för att den fortsatta processen alltför enkelt leder mot en könsbekräftande eller könskorrigerande behandling. Hela vårdkedjan ska anta en så kallat bekräftande hållning som innebär att den ungas upplevelser av könsdysfori inte bör ifrågasättas utan bara stödjas och bejakas rakt av.

Behandlingen av könsdysfori består av tre delar:

1) medicinering med pubertetsblockare, läkemedel som blockerar de egna könshormonerna,

2) livslång behandling med höga doser av könskonträra hormoner, alltså könshormoner som är motsatta till de hormoner som den egna kroppen producerar, och

3) könskorrigerande kirurgi, att flickors och kvinnor bröst avlägsnas, mastektomi, och för båda könen underlivsoperationer. Många går aldrig så långt som till underlivsoperationer, men redan de övriga behandlingsalternativen kan ge rikligt med oönskade och ibland irreversibla biverkningar.

I maj 2021 beslutade Karolinska universitetssjukhuset att stoppa nya hormonbehandlingar av barn och unga inom transvården. I nya riktlinjer slog sjukhuset fast att behandlingarna är kontroversiella, att vetenskapligt stöd saknas och att det finns risk för potentiella biverkningar. Detta gjorde man efter att Svt:s Uppdrag Granskning berättade om barn som fått skador och drabbats av allvarliga biverkningar. De senaste fem åren har omkring 440 barn med könsdysfori fått stopphormoner.

– "Det är kemisk kastrering. Det kan påverka psykiskt mående på ett sätt som man inte tänkt sig och inte önskat sig. Det är väldigt viktigt att patienten och patientens familj är väl informerade om det" säger överläkaren och barnendokrinologen Ricard Nergårdh.

Många patienter och deras föräldrar vittnar dock om att man alltför dåligt har informerat just om bieffekter.

Man bör minnas att könskorrigering inte är en evidensbaserad behandling. Det är ett experiment, något som erbjuds i brist på bättre. Ibland fungerar det, och resultatet blir tillfredsställande, men det finns också de som vittnar om att problemen och dysforin kvarstår och den psykiska ohälsan och den förhöjda suicidrisken likaså. Det finns studier som visar att en könsbekräftande behandling leder till lägre självmordsfrekvens, men synar man dessa studier närmare så visar det sig att de ofta har en tveksam metodologi.

Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri menar även han, att behandlingen saknar vetenskapligt stöd och att behandlingen av barn och unga omedelbart måste upphöra:

"Då det helt saknas evidens för behandling av könsdysfori för barn, och med stor sannolikhet även för unga vuxna, och biverkningarna är mycket svåra, bör all könskorrigerande behandling för personer under 25 år upphöra. Det bör ske en oberoende utredning av denna mycket allvarliga felbehandling av tusentals barn och unga vuxna. Först om och när det finns ett starkt vetenskapligt stöd för behandling av könsdysfori för patienter under 25 år ska sådan behandling tillåtas."

En finsk studie från 2020 konkluderar:

"Medical gender reassignment is not enough to improve functioning and relieve psychiatric comorbidities among adolescents with gender dysphoria. Appropriate interventions are warranted for psychiatric comorbidities and problems in adolescent development."

Den visar alltså att könsbekräftande behandling fungerar dåligt på tonåringar i åldern 13-18 år med psykiatrisk samsjuklighet. Forskaren Riittakerttu Kaltiala menar att det är en vanlig uppfattning att transpersoner lider av psykisk ohälsa på grund av deras transproblematik, och att en könskorrigering skulle råda bot på detta. Hennes forskning stöder dock inte det. Flertalet av de som börjar med hormoner innan 18 år får ingen psykisk lindring av behandlingen. En liten grupp får det snarare värre.

Således finns det numera en ökande grupp ungdomar som ångrar sin transition. De förstår efter ett tag att de har misstagit sig, att deras psykiska illabefinnande stod för något annat än att de var trans. Många visar sig vara helt vanliga homosexuella. Att komma ut som detransitionerad kan i många fall vara värre än att komma ut som trans. Man upplever sig som en svikare och blir ofta helt utfryst från transcommunityn, det sammanhang som under flera år har varit så betydelsefullt. Det finns personer som senare i livet ångrat sina behandlingar och tagit sitt liv, säger Jovanna Dahlgren, professor vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Emelie Köhler är en av personerna som ångrat sig. Hon driver tillsammans med andra detransitionerade kvinnor hemsidan Detransinfo som delar med sig av erfarenheter både kring upplevelsen av könsdysfori samt transvården.

Hela transfrågan har tyvärr blivit en ideologiskt förgiftad fråga som har gjort att läkare och kuratorer som inte har velat delta i den okritiskt bejakande hållningen utan agerat visselblåsare, helt enkelt har blivit anmälda och i vissa fall fått sparken. Detta framkom i Uppdrag Gransknings reportage Transbarnen.

Många inom professionen vittnar också om det etiska dilemma som uppstår mellan å ena sidan en önskan att stå upp för mänskliga rättigheter och å andra sidan vara bekymrad för att stödja potentiellt irreversibla åtgärder som personen kan komma att ångra. Speciellt allvarligt är detta när det gäller barn och unga. Det är ytterst beklagligt att även åländska politiker, som i denna debatt mellan Nina Fellman och minister Annika Hambrudd, (från 3:46:50) enbart väljer att fokusera på rättigheterna utan att alls beakta detta svåra etiska dilemma.

Det finns all orsak att starkt kritisera och ifrågasätta de extremt progressiva och normkritiska teorier som ligger till grund för dagens radikala syn på könsidentitet, den transepidemi de har förorsakat och den transvård som tyvärr helt saknar vetenskaplig evidens. Det är beklagligt att makthavare och beslutsfattare ofta följer den politiskt korrekta uppfattningen hellre än att sätta sig in i frågan på djupet, utan ett ideologiskt raster.

Historiens dom mot allt detta kommer inte att vara nådig.