Normkritik, har på senare år seglat upp till att bli ett väldigt populärt begrepp som gärna förs in i allehanda politiska styrdokument. Verksamheter, framförallt de som riktar sig till barn och unga ska gärna anta ett normkritiskt perspektiv. Normkritiken har även upphöjts till att bli lösningen på det mesta, i synnerhet vad gäller frågor inom jämställdhet. Hittar vi ojämställdhet (enligt den feministiska definitionen) så nog är det mera normkritik vi behöver.

Men vad är då normkritik, och var kommer den ifrån?

Normkritiken härstammar från det som kallas för kritisk teori. Kritisk teori som den är känd idag kan spåras till Marx kritik av ekonomin och samhället, med fokus på hur makt och dominans fungerar.

De kritiska teorierna utvecklades framför allt vid det tyska institutet för social forskning vid universitetet i Frankfurt, dvs det som sedan har kommit att kallas för Frankfurtskolan. Frankfurtskolan grundades år 1923 av ett gäng akademiker, tillika hängivna marxister. Frankfurtskolans syn på marxism skiljde sig en del från den sovjetiska, men synen på att den moderna kapitalismens förtryck genomsyrar samhället på alla nivåer var genomgående.

Den kritiska teorins primära mål är att lära sig förstå sociala strukturer och den makt, dominans och förtryck de utövar. Anhängarna menar även att vetenskap, liksom andra former av kunskap, används som ett instrument för förtryck.

Genom åren har mycket inom samhällsvetenskapen och filosofin blivit påverkat av målen och principerna för kritisk teori. Man kan känna igen kritisk teori idag i många feministiska teorier och i metoderna för att bedriva samhällsvetenskap. Kritisk teori finns också i kritisk rasteori, postkoloniala teorier, genus- och queerteori, såväl som i kultur- och medievetenskap och inom pedagogiken. Sedan 1970-talet har kritisk teori varit oerhört inflytelserik i studiet av historia, juridik, litteratur och samhällsvetenskap. Kritisk teori går i mångt och mycket hand i hand med postmodernismen i sitt motstånd mot upplysningen och hela den positivistiska vetenskapliga metodiken, som t ex naturvetenskapen bygger på.

Det vi idag kallar för Normkritik är en vidareutveckling av kritisk teori och fokuserar på samma sätt på olika maktstrukturer, som påstås genomsyra samhället. Man menar att det är normer som ligger till grund för de maktstrukturer som bidrar till att upprätthålla förtryck, diskriminering, trakasserier och i värsta fall våld.

Mycket av normkritiken härstammar också från den franska akademiska överklasskommunisten Michel Foucaults syn på makt. Enligt honom uppstår och fördelas makt mellan människor i relationer, och denna fördelning är samtidigt alltid beroende av maktstrukturer. I en normmedveten förståelse är makt och normer tätt kopplade till varandra.

Det feministiska verktyget för maktanalys, intersektionalitet, är en teori som utvecklades av den svarta feministen Kimberlé Crenshaw på 1990-talet, och som även den starkt har influerat dagens normkritik. Det är den som rangordnar folk i olika grupper baserat på yttre attribut (kön, sexuell läggning, hudfärg, funktionalitet osv) i en komplicerad maktstruktur, där en person kan vara utsatt från förtryck utifrån flera håll samtidigt.

Normkritik handlar alltså om att sätta fokus på makt. Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv är tanken att man skall kunna få syn på och förändra begränsande strukturer och normer.

Den säljs ofta in som ett väldigt sympatiskt koncept som syftar till att vara inkluderande och motverka mobbning, diskriminering, trakasserier och våld. Det gör den svår att tacka nej till, särskilt när den prackas på barnomsorg och skola. Normkritik påstås dessutom vara ett fantastiskt verktyg att använda för att uppnå jämställdhet mellan könen och även därigenom blir den svår att ifrågasätta. Vem vill vara mot jämställdhet, liksom.

Strukturerna som dessa obehagliga normer antas upprätthålla kallas för könsmaktsordningen (ibland kallat för patriarkatet), vitmaktordningen (synen på vithet som förtryckande), eurocentrism (synen på västerlandet som förtryckande) och liknande. Genom att ifrågasätta, kritisera eller dekonstruera (bryta ner) vissa normer syftar normkritiken till att en gång för alla rasera eller krossa de ovannämnda förtryckande maktordningarna. Normer som bör kritiseras för att uppnå detta är till exempel tvåkönsnormen, maskulinitetsnormen, heteronormen, vithetsnormen och funktionsnormen.

Nu börjar ni kanske förstå vilken fullständig rappakalja detta är.

Där identitetspolitiken är den som reducerar människor till sitt kön, sin sexualitet, sin etnicitet eller sin hudfärg är kritisk teori den marxistiska teoribildning som är besatt av maktstrukturer. Normkritik är dess främsta verktyg för att förändra vårt samhälle i grunden. Med sina ledord som mångfald, inkludering, likabehandling och jämlikhet (i betydelsen equity = jämlika utfall) implementeras den i verksamheter. Man uppmuntras till att frångå meritokrati och det viktigaste anses vara att vårt kön, vår sexuella läggning och vår hudfärg blir representerade inom alla tänkbara områden.

Följden av normkritiken blir alltid mångfaldsfrågor, och lösningen är alltid representativitet.

De som enligt maktanalysen är mera privilegierade ska maka på sig och de mindre privilegierade ska ges företräde, positiv särbehandling och gärna kvoteras in. Man jobbar mot diskriminering genom att diskriminera.

Att allt detta är ett intellektuellt haveri utan dess like, spelar ingen roll för den identitetspolitiska sektens anhängare (eller de som kallas för Social Justice Warriers i USA), främst företrädda av de intersektionella feministerna här i Norden. Och att identitetspolitiken skapar djupa splittringar i samhället, verkar snarare vara deras syfte. De vill se ett könskrig, ett raskrig, homo mot hetero, ett allas krig mot alla. Dess mest radikaliserade anhängare har som uttalat mål att faktiskt förgöra hela väst, som man ser som roten till allt ont här i världen.

In skall träda en global form av socialism där fullständig rättvisa och jämlikhet kommer att råda. Att det i vanlig ordning kommer att krävas en rejäl dos totalitarism för att åstadkomma detta, verkar vara av underordnad betydelse. Totalitära regimer strävar ofta efter total kontroll över hela samhället i syfte att förändra det, och det är exakt vad denna rörelse är ute efter. Till sitt försvar hänvisar man ofta till det diffusa begreppet “värdegrund” som lite förenklat kan definieras som att man ställer sig positiv till den identitetspolitiska världsbilden, dess maktanalys och dess metoder.

Personer som har en annan syn får finna sig i att bli kallade för rasister, fascister, homofober, transfober, kvinnohatare, och att i många fall bli tystade och deplattformerade enligt det som har kommit att kallas för cancel culture.

När ordet normkritik dyker upp ska det ringa en varningsklocka i varje konservativ människa. Att vara ifrågasättande till normer är inte nödvändigtvis alltid fel men normkritik i dagens tappning utgår från i grunden marxistiska/socialistiska tankeströmningar. Man måste lära sig deras språk, deras definitioner och deras begrepp, för att kunna reagera varje gång kodorden dyker upp. För det gör de. Följ den åländska politiken, dess policydokument och rapporter. Ni kommer att häpna över hur långt in denna ideologi har sipprat även i vårt lilla samhälle.

Att det ligger en mycket stark, närmast dominant maktstruktur bakom hela konceptet med normkritik är givetvis inget som ska ifrågasättas överhuvudtaget.

Och att hela ideologin har gett upphov till en mycket lukrativ affärsmodell som lever på offentliga medel när verksamheter ska certifieras, personal ska utbildas i rätt värdegrund osv, det är givetvis heller inget att diskutera.

Som konservativ hävdar jag bestämt att det går att jobba mot diskriminering, trakasserier, mobbning, våld och rasism på betydligt bättre sätt än detta. Normkritiken och hela identitetspolitiken är ett gift som kommer att förorsaka mycket långtgående konsekvenser i våra västerländska samhällen.

// Anette