Bakgrund

Grundaren till den så kallade identitetspolitiken anses vara den marxistiske filosofen Herbert Marcuse (1898-1979) som bl. a verkade inom den kända tyska Frankfurtskolan som utvecklade det som går under namnet kritisk teori. Hans teorier baserade sig på att Marx´ prognoser inte visade sig stämma, kapitalismen gjorde inte att proletariatet blev fattigare utan arbetarna fick det istället allt bättre ställt. Således ville han söka efter nya förutsättningar för en socialistisk revolution. Den revolutionära potentialen fann Marcuse i

”undervegetationen av utstötta och outsiders, de exploaterade och förföljda av andra raser, de arbetslösa och oanställningsbara. De som existerar utanför de demokratiska processerna, de vilkas liv är i mest omedelbart behov av att intoleranta villkor och institutioner upphör”.

Men det var först många decennier senare, efter den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott, som främst den akademiska vänstern kom att lyfta upp dessa teorier och så småningom få den politiska vänstern att helt ersätta klassaspekten med identitetspolitiska kategorier som kön och ras. Efterhand har dessa utökats med allt fler grupper som religion, könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur. När postmodernistisk filosofi slog igenom bredare på 1970-80-talet tog man även starkt intryck av den franska filosofen Michael Focault och dennes fokus på makt, samt av flertalet andra samtida tänkare.

I grunden är alltså identitetspolitik en marxistisk, revolutionär idé, som i våra samhällen har omstöpts till ett slags ställningstagande för minoritetsgrupper och för att stärka deras ställning i samhället samt bekämpa diskriminering. Identitetspolitiken grundar sig på perspektiv utifrån tillhörighet till en sociokulturell grupp i syfte att bevara denna grupps ställning och stärka dess intressen. Även människors politiska åskådning antas gestalta sig utifrån den identitet de har som medlemmar av grupper. Alla kvinnor antas således ha samma politiska åskådning och värderingar. Slutsatsen av dessa antaganden blir att kvinnor endast kan representeras av andra kvinnor i ett parlament. Förenklat kan sägas att det är politik baserad på gruppidentitet, istället för det som västerländsk parlementarism alltid har utgått från nämligen politisk ideologi.

Vill man dra detta till sin spets kan man alltså avskaffa den representativa demokratin utifrån politisk ideologi och fria val, och istället tillsätta ett representativt parlament inkvoterat utifrån identitetspolitiska markörer. En svart, lesbisk kvinna antas bara kunna representeras av en annan svart, lesbisk kvinna osv egentligen i all oändlighet.

Vidare kan man avskaffa meritokratin inom alla samhällsområden eftersom kompetens och meriter får allt lägre betydelse och vid anställningar ses de olika identitetspolitiska markörerna som mera betydelsefulla. Individen reduceras till sitt kön, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och anställs främst för att utfylla en lucka i det identitetspolitiska spektrat.

Självfallet kan inte ett samhälle uppbyggt enligt dessa idéer fortsätta hålla sig framgångsrikt.

Vad som mera påvisar att identitetspolitiken är en socialistisk idé är dess tankar kring jämställdhet och jämlikhet. Det är inte lika förutsättningar som identitetspolitken kämpar för, utan lika utfall. Man utgår från det verktyg, intersektionalitet, som Kimberley Crenshaw , en black feminist från USA formulerade 1989. Intersektionalitet är ett verktyg för en avancerad maktanalys, som menar att en person kan vara utsatt för förtryck från flera olika håll samtidigt. Utifrån denna maktanalys kan så en individ antas vara mer eller mindre privilegierad, missgynnad, förtryckt eller diskriminerad. Sättet att komma tillrätta med dessa “identitetspolitiska orättvisor” är alltid det man kallar för positiv särbehandling samt inkvotering och målet är alltid ett lika utfall. Normkritik är en annan metod med vars hjälp man önskar utmana de olika maktstrukturer som menas genomsyra samhället iform av heteronorm, tvåkönsnorm, vithetsnorm (på engelska white supremacy, vit överhöghet) osv.

Ifall ett ojämställt utfall detekteras inom ett område, antas orsaken automatiskt vara att ojämställda förutsättningar råder, antingen grundat i rasism, kvinnoförtryck, homofobi eller annan form av diskriminering. Detta är naturligtvis ett helt felaktigt antagande, då ojämställda utfall kan ha en mängd andra förklaringar. Att ge politiken mandat att gå in och skapa jämställda utfall kräver både omfattande social ingenjörskonst och betydande ingripanden i människors fria val.

Den kritiska teori som Frankfurtskolan utvecklade har efterhand kommit att förgrena sig i flertalet olika delområden såsom kritisk rasteori (som är mycket stor i USA just nu), postkoloniala teorier, genusvetenskap, feminism, intersektionalitet, queerteori (som på senare tid har vidareutvecklats till ännu mer radikala könsidentitetsteorier) samt kritisk pedagogik eller det som hos oss oftare benämns som progressiv pedagogik. Dessvärre har dess anhängare varit oerhört framgångsrika med att föra in dessa teorier i våra västerländska institutioner, bland annat genom den strategi som den marxistiska studenten Rudi Dutschke myntade 1967 med sloganen Den långa marschen genom institutionerna. Hans målsättning var att störta samhället genom att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner.

Kritik mot identitetspolitiken

Synen på diskriminering

Den nordiska välfärdsstatens yttersta syfte är att skapa så jämlika förutsättningar som möjligt för dess medborgare. Likabehandling är en självklarhet och vårt arbete för kvinnors jämställdhet och minoriteters rättigheter ligger i framkant globalt sett. Vi har lagstiftning mot diskriminering och en Diskrimineringsombudsman dit man skall vända sig vid upplevd diskriminering, för att få sin sak prövad.

Dessvärre jobbar även DO numera utifrån intersektionell analys, och positiv särbehandling av en underrepresenterad grupp ses som fullständigt legitim även fast särbehandlingen samtidigt diskriminerar en annan grupp.

Vidare menar man att våra samhällen i stort genomsyras av diskriminerande strukturer så som strukturell rasism, strukturellt kvinnoförtryck osv, och ojämlika utfall tas som bevis för dessas existens. När sådana tankar fått fäste är det rätt arbetsamt att bevisa att dessa strukturer inte finns.

Det finns även en reell risk för en backlash gentemot olika minoriteter (inklusive kvinnor) eftersom flertalet i majoriteten inte ser sig som några förtryckare utan upplever sig orättvist beskyllda. Ilskan man känner över detta riktas ibland tillbaka mot minoriteterna.

Kampen om resurser

Eftersom anhängarna av identitetspolitik samtidigt ofta är anhängare av globalism och överstatlighet eller den gamla socialismens ”internationalen” samt att de är motståndare till nationalstaten, bygger man upp ett nytt slags "klansamhälle", där identiteterna är den gemenskap allting kretsar kring, och de olika grupperna får strida mot varandra om resurser. Resursfördelningen beror å sin sida på ett avancerat resonemang kring hur förtryckt eller icke-privilegierad man kan påvisa att ens grupp är. Offerskapet premieras. Inte kunskap, inte kompetens, inte ens personlig lämplighet. Eftersom nationalstatens inflytande reduceras dikteras resursfördelningen från överstatligt håll, en utveckling som är mycket tydlig. På global nivå styr tex FN:s hållbarhetsmål i Agenda 2030 mycket av denna ekonomiska omfördelning.

De nya strukturer som växer fram ska antas vara mindre rasistiska, mindre förtryckande, mindre fördomsfulla än de gamla. Tillåt mig att tvivla.

Fragmentering i allt fler och snävare identitetsgrupper blir oundviklig, och på sikt börjar därför även denna revolution äta sina barn.

Och vad gör vi med de som inte passar in? Vad gör vi med de som vägrar se sin förmenta grupptillhörighet, t.ex könstillhörighet, som mer betydelsefull än de gamla strukturerna som byggde på individualism, meriter och politisk ideologi?

Man kallar dem könsförrädare, rasförrädare och Onkel Tom och ser helst att de rättar sig i ledet.

Själva industrin kring identitetspolitiken blir dessutom alltmer kostsam. Det finns idag ingen hejd på antalet offentligt finansierade hittepåtjänster kring jämställdhet, antirasism, hållbarhet m.m. för att inte prata om alla de konsultbyråer som växer som svampar ur marken kring normkritik och liknande. I tillägg till de gamla lobbygrupperna såsom RFSL, RFSU, Seta (hos oss Feministparaplyet, Regnbågsfyren) som idag kan göra stora pengar på allehanda certifieringar i rätt värdegrund. Alla dessa överdriver ju dessutom gärna problematiken för att rättfärdiga sin egen existens. Och det mesta av detta finansieras med Dina skattepengar.

De totalitära tendenserna

Inbakat i identitetspolitiken och framför allt i dess bakomliggande teoribildning ligger den marxistiska tanken om ett falskt medvetande. Detta betyder i korthet att även om du som kvinna, homosexuell eller svart inte själv upplever dig förtryckt så är du det ändå per automatik och en betydande del av den så kallade social rättvisekampen går ut på att medvetandegöra detta förtryck hos de förtryckta grupperna. Omvänt gäller det att ”syna sina egna privilegier” i förhållande till de mindre privilegierade grupperna. Bara genom att ens ifrågasätta huruvida man själv, genom sitt kön, sin hudfärg eller sin sexuella läggning faktiskt är del av en förtryckande struktur visar man på sitt oförstånd och sin trångsynthet, och att man de facto är sexist, rasist, homofob, transfob, funkofob m.m. Teorierna går alltså inte att kritisera utan att blotta sin egen trångsynthet. Eftersom rädslan för att bli utpekad som rasist, homofob osv ligger väldigt djupt inom de flesta idag när vi alla bör vara så progressiva, toleranta och stå upp för allas lika värde, har detta lett till att kritiken tystnar. På detta sätt har denna ideologi lyckats utveckla sig till en alltmer totalitär doktrin, som inte heller drar sig för att tysta kritiker mer direkt genom deplattformering eller det som kallas för cancel culture. Och sedan breder den bara ut sig ännu mer, till att bli det helt dominerande narrativet i samhället.

Frågan är vad man på sikt ska göra med de oliktänkare som inte viker sig.

Finansiärerna

Många av de rörelser som starkast och mest radikalt för fram denna ideologi, om det så är aktivisterna i BLM och rasfrågan, HBTQ-rörelsen eller andra, ger sken av att vara gräsrotsrörelser i likhet med de stora medborgarrättsrörelserna på 1960-talet. Påfallande ofta är de dock finansierade från samhällets absoluta toppskikt. Multimiljardären George Soros med sin Open Society Foundations är en betydande finansiär i likhet med många andra av vår tids stora filantroper och inflytelserika NGO:ers så som FN och WEF. I USA har dessa “gräsrotsrörelser” visat sig ha starkt politiskt stöd från framförallt Demokraternas absoluta topp. Även företagen tvingas nu underordna sig denna ideologi genom ett socialt kreditsystem kallat ESG (Environmental, Social and Governance). S:et står just för social rättvisa och inbegriper CEI (Corporate Equality Index). Indexet bygger ofta på ett företags policy kring EDI, dvs Equality, Diversity and Inclusion. Detta är rakt igenom identitetspolitik in action. Alla dessa krediter, poäng och index påverkar sedan företagens möjlighet att hitta långsiktiga investerare, nivån på låneräntor och annat.

Till de globala finans- och investmentbolag som ytterst driver denna utveckling hör giganter som BlackRock, Vanguard, State Street, Goldman Sachs och JP Morgan Chase. Dessa är även inflytelserika medlemmar i World Economic Forum som är en lobbyorganisation för de allra rikaste och mäktigaste. Det är också Klaus Schwab i WEF som väldigt framgångsrikt lyckats implementera det han kallar för stakeholder capitalism, som betyder just detta att företag ska ta ett större samhällsansvar (och klimatansvar) på olika sätt. Och genom poängsättningen enligt ESG styrs företagen till att tvingas omfatta alltmer av denna identitets- samt hållbarhetspolitik. Man kan fråga sig om denna slags marknadsmanipulation är helt förenlig med det vi kallar för en fri marknad.

Och man kan definitivt fråga sig om dessa aktörer, vårt globala storkapital och finanselit, faktiskt drivs av godhet och omsorg om diskriminerade grupper, eller om det är annat som ligger bakom. ESG implementeras nu också i EU, även på Åland, och det är inte svårt att begripa att ju större företag, desto enklare plockar du hem poäng. På sikt riskeras kanske mindre företag att slås ut och ägandet koncentreras. I värsta fall med en kartellbildning som följd.

Kulturkriget

Det pratas en del om kulturkriget idag, och det finns lite olika definitioner på vad detta handlar om. Den främsta skiljelinjen i detta krig verkar dock stå mellan de som omhuldar allt vad dessa radikala tankeströmningar för med sig, och de som menar att detta är splittrande, destruktiva idéer som på sikt riskerar vara förödande för vår västerländska civilisation, vår liberala demokrati, våra västerländska institutioner och för samhället i stort. Det är ingen tvekan om att det land, USA, där polariseringen och kulturkriget har gått som längst, riskerar närma sig stora konflikter och ett inbördeskrig ter sig alltmera möjligt.

Här i Skandinavien ser vi att det är det politiska, det mediala och det kulturella etablissemanget som starkast driver på de progressiva strömningarna, medan vanligt folk inte riktigt begriper vad som pågår utan lydigt fogar sig.

Identitetspolitiken härstammar från vänstern, från marxismen, men den används nu framgångsrikt av det globala storkapitalet och olika överstatliga organisationer av lite dunkla skäl. Vänstern sitter på det viset numera i samma båt som storkapitalet.

Konservatismen har blivit en enande rörelse för oss som inte är intresserade av att bli pådyvlade denna agenda, ge upp alltmer av vårt självbestämmande och yttrandefrihet, samt se makten flytta allt längre bort från de sammanhang vi lever i. Vi har insett vilka förödande konsekvenser allt detta riskerar få på sikt, och vi kommer att fortsätta kämpa för det vi menar är rätt. Detta betyder ingalunda att vi önskar inskränka minoriteters rättigheter överhuvudtaget. Det är bara dessa dåliga ideologier och överstatliga agendor vi vill ha bort.