Svt:s Uppdrag granskning visar som bäst en tredelad serie vid namnet Bokstavsbarnen. Den handlar om den dramatiska ökningen av antalet barn med så kallade NPF-diagnoser (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Svenska siffror visar att ökningen av barn med ADHD har ökat från 10.000 barn år 2008 till 53.000 barn år 2020. Finländska siffror visar en fem-sexfaldig ökning av läkemedelsbehandling mot ADHD under åren 2006-2016. Vad ökningen beror på är såklart en kombination av flera saker. Men Uppdrag Gransknings reportage visar ändå att det finns tecken på att dagens (svenska) skola är “diagnosdrivande”. Detta framför allt för att skolans kunskapsmål är för flummiga. Istället för fokus på kunskap lägger de nyare målen fokus på barns förmågor. Förmågor till att resonera abstrakt, konstruera sammanhang, att planera och organisera sitt eget arbete, samt en hög social kommunikationsförmåga. Man kan se en brant ökning av antalet diagnoser runt 2011, då den nya svenska läroplanen med dessa kunskapskrav trädde i kraft.
Här på Åland togs en ny läroplan i bruk i augusti 2021. Även den tar ett steg från att ha varit en mer traditionellt inriktad kunskapsskola mot en mer progressivt inriktad pedagogik i svensk anda. Man verkar vilja frångå den traditionella kunskapssynen som fokuserar på ämneskunskaper till en betydligt mer konstruktivistisk kunskapssyn där elevens utvecklande av olika förmågor eller kompetenser betonas. Man verkar även vilja tona ner den traditionella pedagogiken med lärarcentrerad undervisning till fördel för ett mera elevstyrt eller elevaktivt lärande. Man lägger betoning på att utveckla elevernas analysförmåga, initiativförmåga och kommunikativa förmåga, samt på entreprenörskap och flexibilitet. Låter det bekant?
Den svenska skolan har betonat liknande färdigheter på bekostnad av grundläggande ämneskunskaper vilket har lett till väldigt dåliga resultat där många genomgår grundskolan utan elementära kunskaper men med en möjligen god social och verbal kompetens. Man har i Sverige även upphöjt den konstruktivistiska kunskapssynen (där eleven själv ska konstruera sin egen kunskap) som norm trots att den fullständigt saknar stöd i inlärningsforskning. Man kan nu fasa för en liknande utveckling på Åland.
På senare tid har alltfler röster börjat höras även i Sverige för att återinföra kunskapsskolan. Utbildningsminister Anna Ekström håller i Uppdrag Gransknings reportage med om att det finns problem med dagens kunskapskrav som är för otydliga och ställer för höga krav på analys. Hösten 2022 kommer det nya, mer tydliga och läsbara kunskapskrav i den svenska skolan, som åter lägger större vikt vid faktakunskaper.
Det finns rikligt med modern kognitionsvetenskaplig- och inlärningsforskning som tydligt visar fördelar med traditionell lärarledd katederundervisning framom elevaktivt lärande, problembaserat lärande eller vilken benämning den progressiva undervisningsmetoden för tillfället råkar ha.
Sveriges läroplan från 1994 innehöll ett flertal formuleringar som tvingade lärarna att lämna den traditionella katederundervisningen. De kommande PISA-resultaten sjönk som en sten. Finland följde Sveriges väg mot den progressiva elevstyrda pedagogiken 10 år senare. Som en följd av detta har Finlands PISA-resultat fallit dramatiskt. Det råder knappast någon tvekan om att Åland kommer att gå samma öde tillmötes ifall lärarna följer sitt viktigaste styrdokument.
Är det ett problem om PISA-resultaten rasar? Kanske inte. Dock har flera åländska politiker, bla Camilla Gunell och Annika Hambrudd stoltserat med de åländska PISA-resultaten som ligger på global toppnivå. Och omfattande empirisk forskning visar att det finns en stark korrelation mellan goda ämneskunskaper och provresultat och ekonomisk tillväxt både på makronivå och för individers arbetsmarknadsutfall på mikronivå.
Den nya åländska läroplanens syfte är att garantera en likvärdig utbildning genom jämlikhet mellan grundskolorna. Men man måste också försöka uppnå en någorlunda jämlik utbildning för de enskilda eleverna. Oavsett hur fint det låter med att “utveckla elevernas analysförmåga, initiativförmåga och kommunikativa förmåga”, är det inte svårt att se att vinnarna i detta system är de redan högpresterande elever som får med sig ett fint akademiskt språk hemifrån. Elever med lägre kulturellt och socialt kapital kommer att bli de stora förlorarna. Mycket tyder även på att pojkar, vars hjärna mognar ett par år senare än flickors, halkar ännu mera efter i studieresultat genom en pedagogik som starkt betonar egna initiativ, disciplin, planering, framförhållning och eget ansvar. I Finland är gapet mellan pojkars och flickors skolresultat redan störst i hela OECD.
Elever med invandrarbakgrund och barn med neuropsykiatriska funktionshinder är de som kommer att förlora allra mest. Det senare är Uppdrag gransknings serie om bokstavsbarnen ett tydligt bevis på.
Det återstår att se om den nya åländska läroplanen kommer att ge en liknande ökning av barn med ADHD-diagnos.
Läsare som är intresserade av att läsa mer om den svenska skolans uppgång och fall kan gärna läsa Isak Skogstads Obekväma sanningar om skolan samt Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandajis Glädjeparadoxen -Historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse.