Myten om pojkars antipluggkultur av Fredrik Zimmerman
Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet. Det handlar alltså om att skapa jämställda förutsättningar för människor oavsett kön. Finland, liksom övriga nordiska länder bröstar gärna upp sig internationellt när det kommer till jämställdhetsfrågor. Men erbjuds kvinnor och män, flickor och pojkar, lika förutsättningar i dagens Finland? Svar nej.
Skillnaden mellan pojkars och flickors skolprestationer är större i Finland än i andra OECD-länder. Pojkarna halkar efter redan från låga årskurser och skillnaderna består genom hela skolgången. Flickor är i klar majoritet av de som går vidare till högre utbildningar.
Nästan var tredje finländsk man i åldern 40–45 är utan barn. Inte pga att de inte vill ha barn, utan för att de inte har tillräckligt hög status i dagens samhälle för att kunna få en partner. Vi håller på att skapa en stor grupp unga män som saknar förutsättningar för det mest meningsfulla i livet, att bilda familj.
Och allting startar i skolan. Den gängse förklaringen till pojkars sämre skolresultat har sedan genusvetenskapens intrång varit det som kallas för antipluggkultur. Den går i korthet ut på att pojkars lägre betyg och sämre studieprestationer beror på att de vill visa maskulinitet och vara emot pluggkulturen som ses som feminin. Genom att anta en cool attityd och strunta i skolan behåller de sina privilegier och sin status. Denna teori passar utmärkt in i ett övergripande feministiskt ramverk som tillåter oss att hellre förebrå pojkar än att hjälpa dem. Således finns det alltså ingen anledning att förändra pedagogiken och/eller ge pojkar det stöd de behöver (skapa lika förutsättningar) utan på sin höjd går man istället in för att förändra könsnormer och stereotyper, eller det som enligt genusteorin heter dekonstruera maskulinitetsnormer, normkritik. Något som givetvis har minimal effekt på skolresultat.
Det är nämligen så, att teorin om antipluggkultur är en feministisk myt, vilket allt mer forskning bevisar. Redan genom sunt förnuft och elementär kunskap i psykologi kan man räkna ut att det förhåller sig omvänt. När skolan ter sig obegriplig för pojkar och de misslyckas trots sina ansträngningar, gör den skamkänsla som uppstår att de hellre uppvisar en attityd av att inte bry sig. Misslyckandet maskeras alltså med en kaxig och tidvis destruktiv attityd för att dölja dålig studiekompetens. Denna forskning har dock lite svårt att få genomslag eller nå lärarhögskolorna, eftersom dessa ofta har en rätt stark genusteoretisk slagsida.
Myter har ingen plats i ett samhälle som påstås bygga på kunskap och fakta. Ojämställda förutsättningar på denna grundläggande och genomgripande nivå har ingen plats i ett samhälle som kallar sig för jämställt. Konsekvenserna av att en stor grupp unga män har dåliga förutsättningar att skapa sig ett drägligt liv kan lätt bli oöverskådliga. Inte bara genom den personliga olyckan hos dessa individer, som är nog så stor. Även demografiskt och rent samhällsekonomiskt är det ett misslyckande som borde vara förhållandevis enkelt att rätta till bara vi gör oss av med den ideologiska slagsidan inom lärarhögskolan.
Teorier utifrån ett feministiskt genusperspektiv kan inte förbättra pojkars prestationer i skolan. Alla områden som infiltreras av dessa teorier blir eftersatta eftersom den grundläggande analysen är fel och metoderna i bästa fall verkningslösa men dessvärre ofta rent illa.
Det är dags att punktera myten om pojkars antipluggkultur.
Läs gärna Fredrik Zimmermans utmärkta forskningsbaserade bok i saken: Nya vägar till en likvärdig skola.
Komentarze