Irreversibel skada - transepidemin som skadar våra döttrar av Abigail Shraier
Under de senaste åren har en transepidemi dragit fram i västvärlden och man har kunnat se en explosionsartad ökning av ungdomar med könsdysfori, dvs det psykiatriska tillstånd som känslan av att ens könsidentitet inte överensstämmer med det kroppsliga könet, ger upphov till.
Från att traditionellt ha varit ett tillstånd som drabbat småpojkar är det nu helt plötsligt övervägande tonårsflickor som drabbas. Abigail Shrier är en amerikansk frilansjournalist som i sin bok Irreversibel skada 2020, har gjort ett idogt arbete med att på djupet sätta sig in i den kontroversiella transfrågan, dels genom att granska vetenskapliga studier, dels genom att intervjua berörda parter: transaktivister på sociala medier, psykiatriker och lärare, mammor och pappor samt tonårsflickor och unga kvinnor som ser sig som transsexuella eller tidigare har gjort det.
Det är en oerhört tragisk historia som framkommer i hennes bok, som hon har skrivit av djup empati och medkänsla med dessa drabbade ungdomar. Inte av en avsky eller motvilja mot transfenomenet som sådant.
Tjejerna det handlar om, har det gemensamma draget att de ofta är lite udda personer. Ofta högpresterande i skolan, men med vissa svårigheter att passa in, med att kunna koderna i det sociala spelet. Vissa är lite mer maskulina tjejer, sådana som tidigare kallades för pojkflickor men som inte förekommer idag. Vissa visar sig senare vara helt vanliga lesbiska tjejer. Många har en neuropsykiatrisk diagnos som lindrig autism eller ADHD, de lider ofta av depression och ångest, och könsdysforin de plötsligt drabbas av (utan att ha haft minsta tecken på något sådant tidigare) uppstår som regel efter en tid av isolation på rummet framför datorn/smarttelefonen. Att könsdysforin dessutom ofta slår till i kluster, dvs där flera i samma klass eller vänskapskrets drabbas samtidigt har fått många psykiatriker att förstå att hela fenomenet egentligen är en social smitta.
Genusideologerna har naturligtvis glatt hoppat på denna våg eftersom synen på kön som något föränderligt och valfritt passar deras maktkamp ypperligt, man vill krossa både tvåkönsnormen och heteronormen då dessa antas höra till de förtryckande strukturer som förhindrar riktig jämställdhet i samhället.
Transaktivister finns det rikligt av på nätet, som förstås gärna vill kämpa för sina rättigheter och sprida sina budskap, gärna med ett varmt inbjudande till transgemenskapen. Den unga, ensamma tjejen lockas till en varm och inkluderande gemenskap, en ny familj. Ofta med föresatsen att det är föräldrarna som är fienden som man i slutänden kommer att behöva ta avstånd från. I synnerhet om de inte är positiva till den process som nu skall påbörjas, dvs resan mot en transition, alltså att på något sätt förändra sin könstillhörighet, juridiskt, medicinskt eller kirurgiskt. Aktivisterna kommer också gärna med konkreta tips på vad man ska säga för att nå störst framgång och få sin vilja igenom hos föräldrar och psykiatrin/ungdomsmottagningen.
Det är genusideologin, queerteorierna och transaktivismen som tillsammans lägger grunden för att den identitetskris och i grunden helt normala pubertetsångest hos dessa sårbara tjejer utmynnar i att de självdiagnostiserar sig med en könsdysforidiagnos, och i att anamma den idag i vissa kretsar rätt trendiga transidentiteten. Det lärs också ut att könsdysfori/transsexualitet i obehandlat tillstånd har en hög självmordsrisk. Detta på basen av några studier av den klassiska varianten av trans, som faktiskt är förknippad med en rejält förhöjd självmordsfrekvens (dock visar studier även att den förhöjda självmordsfrekvensen kvarstår efter könsbytet/transitionen). Dock vittnar de föräldrar som Shrier intervjuat om att det psykiska illabefinnandet ofta blev betydligt förvärrat efter att den unga tjejen kommit ut som trans.
Det vedertagna sättet att bemöta dessa tjejer på inom ungdomspsykiatrin, skolorna, ungdomsmottagningarna osv är idag att ett bekräftande av könsdysforin och transidentiteten är det enda acceptabla. Den ungas självdiagnosticerade tillstånd bör, under inga som helst omständigheter ifrågasättas eller problematiseras. Processen mot en transition, om än bara ett namnbyte och ett nytt pronomen, bör helst påbörjas genast. Hela tiden svävar hotet om den ungas förhöjda självmordsrisk som ett moln över hela saken, närmast som en slags utpressning. Och det lär inte ligga några större problem i att få påbörja medicinering som blockerar den egna sexuella utvecklingen, för att senare övergå i behandling med hormonet de flesta av dessa tjejer suktar efter, testosteron.
Fenomenet i sig är egentligen inte nytt. Många tonårstjejer har problem och känner sig obekväma med den kroppsliga utvecklingen från barn till ung kvinna. Tidigare liknande sociala smittor har förorsakat trender med ätstörningar, att skära sig själv, intoxikera sig och liknande självskadebeteenden. Dock har samhället aldrig någonsin lika lättvindigt gått med i psykiskt instabila tjejers skeva kroppsuppfattning och självdiagnostiseringar som nu. Aldrig någonsin har man låtit tjejerna själva få den makt över ”behandlingen” som de har nu, trots att behandlingen i så många fall är skadlig, ger långtgående och irreversibla förändringar och risk för infertilitet.
Att detta kan skyllas på den makt genusvetenskapen och dess irrläror kring könen den har idag, tror jag är den största orsaken till denna tragedi. Att våga gå emot genusvetenskapens doktriner är idag behäftat med omfattande utfrysning, deplattformering och det ofrånkomliga påklistrandet av epitetet transfob. Att som terapeut förespråka en annan behandlingsstrategi än den bekräftande, har i mången fall lett till avsked. Genusvetarna hyser dock ingen större omsorg om dessa vilsna unga kvinnor, utan använder dem kallt som redskap för sina högre syften. Detta svek är enormt och jag hoppas och tror att historiens dom mot dem kommer att bli hård. För denna fråga är långt ifrån avklarad.
Irreversibel skada är definitivt en av årets viktigaste böcker som jag hoppas många tar sig tid att läsa.