När man ska analysera data om våld i nära relationer gäller det att ha tungan rätt i mun. Det är nämligen ett flertal faktorer att hålla reda på. För det första ger statistik kring anmälda brott ingen tillförlitlig bild alls, eftersom majoriteten av dessa brott inte polisanmäls utan sker i det fördolda. Det är således brottsofferundersökningar som ger den bästa bilden. Men även här stöter man på svårigheter.

En av dem är att ett jämförande av våldet över tid borde bidra med en betydelsefull infallsvinkel, för att påvisa om utvecklingen går åt önskat eller oönskat håll. Men eftersom begreppet “våld i nära relationer” breddas och definitionen har en tendens att expandera över tid, blir jämförelser svåra. Tidigare avsåg våld snarast fysiskt våld, men idag inbegriper begreppet mycket mer, alltifrån psykiskt våld, ekonomiskt våld, hot om våld m.m. Det blir därmed omöjligt att jämföra dessa siffror över tid.

Ett sätt att närma sig sanningen är att studera siffror på den mest ultimata konsekvensen av våld i nära relationer, nämligen dödligt våld. Här är dessutom mörkertalet obefintligt då i princip alla fall kommer till polisens kännedom. Siffror från Brottsoffermyndigheten Brå visar att antalet konstaterade fall av dödligt våld mot kvinnor (de flesta av dessa utförs av en för offret närstående person) har legat rätt konstant sedan 2011.

Detta konstaterar även Brå, som sedan 2005 inte kan se några positiva tendenser när det gäller våld i nära relationer. Detta är bara att beklaga, men vad beror det på? Det är ju lätt att konstatera att det har varit ett stort fokus kring frågan, och mer specifikt kring vinklingen mäns våld mot kvinnor, de senaste årtiondena.

Satsningarna på området har varit massiva.

Ett av de prioriterade områdena har varit våld i nära relationer bland unga, då man har kunnat se att unga i sina relationer ofta är mera utsatta för våld. BRÅ fick tidigare i uppdrag av svenska regeringen att studera vilka åtgärder som kan vidtas för att motverka våld i nära relation bland unga. Det resulterade i rapporten Våld i ungas parrelationer 2021.

Rapporten konkluderar: “Utifrån den kunskapssammanställning som gjorts framstår det som en brist att det i Sverige, med ett par undantag, saknas kvantitativt inriktade prevalensstudier av utsatthet och, i ännu högre grad, av våldsutövning i ungas parrelationer, som kan beskriva fenomenets karaktär, omfattning och utveckling över tid.”

Rapportens innehåll baseras således nästan uteslutande på internationella studier.

Vidare konkluderar man att

“Det finns också ett stort behov av kunskap om risk- och skyddsfaktorers betydelse för våldsutövning respektive utsatthet i ungas parrelationer i en svensk kontext. Kunskapsbehoven gäller framför allt hur olika riskfaktorer kan tänkas ta sig uttryck specifikt i en svensk kontext, vilka riskfaktorer som har störst betydelse, hur olika riskfaktorer samverkar, vilka som fungerar som mer direkta respektive medierande faktorer, och vilken betydelse de kan tänkas ha i olika åldrar. Sådan kunskap är viktig som grund för att långsiktigt kunna utveckla effektiva selektiva insatser i Sverige. Det gäller även behovet av mer kunskap om specifika skyddande faktorer mot parrelaterat våld bland unga.”

En annan rapport, Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer, togs fram av svenska Socialstyrelsen 2020 med syftet att ta fram behandlingsmetoder för våldsamma män. I rapporten konstaterar man att det saknas forskning om vilka män som slår och om befintliga behandlingsmetoder. Man kan läsa följande: “Socialstyrelsen har identifierat nio metoder med visst vetenskapligt stöd för att förebygga återfall i våld, men de används inte i Sverige.”

Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala Universitet och Akademiska Sjukhuset, är ett kunskaps- och resurscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. NCK arbetar på uppdrag av regeringen med att sammanställa, utveckla och sprida kunskap inom dessa områden. De har regeringens uppdrag att höja kunskapen om våld i nära relationer. Bland annat erbjuder de en webbutbildning för landets offentligt anställda. Men även i denna utbildning påpekar man att det saknas forskning om våld i samkönade relationer och forskning kring män som utsätts för våld i nära relationer. Den fokuserar alltså uteslutande på just mäns våld mot kvinnor, vilket motsvarar kunskapscentrets centrala uppgift. Man kan dock inte göra anspråk på ett heltäckande och jämställt perspektiv på detta sätt, och man påpekar ju även själv att forskning i andra perspektiv saknas.

Utöver allt ovanstående saknas det även forskning om våld i äldres parrelationer, samt forskning om vilka kvinnor som använder våld. Med tanke på den kunskapsbrist som råder är det inte så konstigt om läget vad gäller våld i nära relationer stampar på stället.

Men hur blev det på detta sätt?

Jo, under de senaste årtiondena har frågor kring våld i nära relationer legat på feministernas bord. Det var kvinnorörelsen som förtjänstfullt började lyfta dessa frågor. Men som alltid när feministisk maktanalys och genusteorier får råda som dominerande paradigm händer ingenting. Dessa teorier saknar nämligen helt och hållet vetenskaplig bärighet. Stora delar av de insatser som gjorts i frågan har baserats på teorier om patriarkat och könsmaktsordningar istället för på fakta, och stora delar av metoderna har innefattat normkritik, den feministiska myten om toxisk maskulinitet och ett dekonstruerande av maskulina könsnormer. Uteblivna resultat tolkas gärna som att det måste mera till av den verkningslösa medicinen.

Feminismens angreppssätt leder också till den enögdhet som råder då våld i nära relationer diskuteras. Det är nämligen helst bara mäns våld mot kvinnor som lyfts fram. Ändå finns det ett flertal rapporter som tydligt uttrycker att våld i nära relationer är jämställt mellan könen.

Det svenska Brottsförebyggande rådet, Brå skriver:

“I Brås nationella kartläggning av brott i nära relationer (2014) uppgav 6,8 procent av befolkningen att de utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). När man studerar utsatthet för brott i nära relationer under livstiden är det dock en större andel kvinnor som uppger att de varit utsatta; drygt 25 procent av kvinnorna och knappt 17 procent av männen i befolkningen.

I kartläggningen av brott i nära relationer formulerades frågorna brett för att minimera risken att exkludera brott som borde ingå i mätningen. Troligtvis medför detta att också händelser som inte är brottsliga fångas upp i denna undersökning, i högre utsträckning än vad som gjorts i NTU.

Även när man studerar psykiskt våld och fysiskt våld separat visar sig utsattheten under 2012 vara jämnt fördelad mellan könen; 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen utsattes för psykiskt våld, medan 2,2 procent av kvinnorna och 2,0 procent av männen utsattes för fysiskt våld.”

(Och ja, siffrorna kan tyckas gamla men det finns ingen nyare rapport om detta hos BRÅ)

Brottsofferundersökningar från Finland visar på lite olika siffror. Enligt en rapport från THL 2017 Tr 40_18_.pdf (julkari.fi) visar en brottsofferundersökning att 4,8 procent av alla kvinnor och 2,5 procent av männen råkat ut för våld och hot om våld från en tidigare eller den nuvarande maken/makan eller en partner.

Enligt en annan rapport framtagen 2010 i samarbete med det europeiska kriminalpolitiska institutet, och som riktade sig mera mot män (Tuhansien iskujen maa, miesten kokema väkivalta Suomessa) skriver man:

“sukupuolten välillä ei ollut juurikaan eroa parisuhdeväkivallan kohteeksi joutuneiden määrässä. Fyysistä väkivaltaa tai sillä uhkailua jossain vaiheessa silloisen parisuhteensa aikana oli kokenut naisista 17 % ja miehistä 16%.”

Dvs utsattheten för våld i parrelationer var jämn mellan könen, 17% av kvinnorna och 16% av männen uppgav sig vara utsatta. Denna undersökning refererar även THL till.

Varför siffrorna skiljer sig så mycket åt mellan olika undersökningar beror antagligen främst på den definition av våld man använder sig av. Vid undersökningar som baserar sig på självrapporterad utsatthet bör även beaktas att män och kvinnor tenderar att uppleva våld och hot om våld på olika sätt. Benägenheten att avfärda våldet som en småsak är större hos män, vilket kan vara en orsak till att siffrorna över utsatthet under livstid skiljer sig åt.

Det norska Barne- ungdoms- og familiedirektoratet Bufdir skriver på sin hemsida:

“Like mange menn som kvinner utsettes for mindre alvorlig fysisk vold fra partner. Omtrent hver femte kvinne og mann i Norge oppgir at de har vært utsatt for vold eller seksuelle overgrep fra partneren sin. Selv om det er like store andeler menn som kvinner som oppgir at de har vært utsatt, rammes kvinner hardere enn menn.”

Man kan alltså konkludera att både finska, svenska och norska myndighetssidor landar i slutsatser om att män och kvinnor i rätt lika omfattning är utsatta för våld i nära relationer i sin vardag. Ser man över livstid, är det däremot betydligt fler kvinnor som uppger sig någon gång varit utsatta för våld. Orsaken till detta kan man spekulera om. Även i den nuvarande relationen är våldet mot kvinnor oftare upprepat, det är ofta grövre (manligt våld mot kvinnor blir av naturliga skäl ofta hårdare och förorsakar större skador) och det är nästan inga kvinnor som dödar sina män.

Därmed är det av stor betydelse att det viktiga arbetet mot våld i nära relationer fortsätter. Jag menar dock att vi behöver byta angreppspunkt. Ska vi kunna vända trenden måste arbetet börja baseras på fakta och vetenskap. Att arbeta utifrån feministiska teorier som helt saknar vetenskaplig stöd är och förblir en återvändsgränd. En plats där vi stått och stampat under 20 års tid. Det är nu dags att gå vidare.

Om man verkligen vill göra något åt mäns våld mot kvinnor verkar det bättre att analysera vilka faktorer som gör att ett relativt fåtal män slår. Bufdir identifierar följande riskfaktorer som givetvis gäller för bägge könen: Högt bruk av rusmedel, dålig psykisk hälsa, låg utbildning och dålig ekonomi. Det verkar sannolikt att risken för partnervåld ökar om mannen har impulskontrollproblem, låg verbal begåvning, är arbetslös, missbrukar eller kommer från en kultur med större acceptans för våld i familjen.

Svenska Socialstyrelsen konkluderade i studien ovan att många män som använder våld i nära relation har svårt att kommunicera, svårt att visa känslor och saknar viss empati. Ungefär hälften av dessa män har som barn blivit slagna av föräldrarna eller sett föräldrarna slå varandra. Man hänvisar till internationella studier som påvisar att dessa män inte har mer patriarkala värderingar än andra män. Däremot är psykisk ohälsa, droger eller alkohol inte några ovanliga inslag. Många är tidigare dömda för våldsbrott.

Det är inte osannolikt att flera av de män som utsätter sina kvinnor för upprepat och rått våld, vare sig det är av psykisk eller fysisk art, har personlighetsdrag i enlighet med det som inom psykologin går under benämningen mörka triaden dvs psykopati, narcissism och machiavellianism. De utgör ca 2-3% av alla män och är gravt överrepresenterade vid våld både mot män, kvinnor, barn och djur, samt vid sexuellt våld.

Vore det inte mera konstruktivt att rikta in forskningen om våld i nära relationer mot att kartlägga dessa riskfaktorer, som ju de flesta svenska rapporter är inne på, samt utarbeta handlingsplaner utifrån empirisk forskning om olika verktyg som fungerar, både utifrån förebyggande men även utifrån behandlande och ett straffsrättsligt perspektiv.

Idag bygger hela arbetet på att våldet i nära relationer skulle ha sin grund i strukturer, normer och patriarkala män. Lösningen blir som alltid, normkritik och att attackera maskuliniteten i sig. Men dessa teoretiska modeller och metoder håller inte, och det är resursslöseri att fortsätta i samma anda. Feministisk teori varken förklarar eller leder till fungerande åtgärder. Det är dags att byta fot i arbetet mot partnervåld, med feministiskt perspektiv tappar vi som vanligt bara tid. Genom att grunda arbetet mot våld i nära relationer på verklig, empirisk forskning utan ett ideologiskt raster, får vi dessutom med oss alla män på tåget. Den feministiska analysen kring maktordningar gör det alltför lätt att svepande anklaga alla män/hela maskuliniteten för våldet. Något som många oskyldigt anklagade män, med rätta, inte ser som rättvist.