top of page
  • Anette

Uppdaterat: 15 jan. 2022

Det går knappt en vecka numera utan att jämställdheten mellan könen på ett eller annat sätt är i fokus. Den lyfts i olika rapporter och undersökningar som sedan berättigar politiker och andra till ingrepp i allt möjligt från småbarnspedagogik till föräldraledigheter, fritidsverksamhet, anställningar, synlighet i media och politiska val. Vi lever i den mest jämställda av tider, i den mest jämställda av regioner i världen. Men på samhällsdebatten att bedöma så verkar jämställdheten ligga risigt till.


Och det kanske den gör!


Enligt World Economic Forum, som varje år rankar länders grad av jämställdhet i sin Global Gender Gap Report ligger Finland år 2021 på andra plats efter Island. WEF:s rapport fokuserar på jämställdhet utifrån ett kvinnligt perspektiv dvs ju mindre kvinnor är missgynnade, desto högre ranking.

Det finns dock även andra sett att se på saken och det gör Basic Index of Gender Inequality, BIGI, som skall ge en fullständigare bild av ojämlikheten mellan könen genom att även mäta in faktorer där män missgynnas eller diskrimineras. Enligt den sortens ranking ligger Finland plötsligt på plats 50.



Det finns garanterat saker att ifrågasätta i bägge rapporters utförande, men något kanske de säger. Man kanske också, ve och fasa, kunde sluta se tillvaron som en ständig kamp mellan könen, om makt, om resurser, om pengar och berömmelse? Eller som en ständig kamp om vilket kön det är mest synd om. Vi sitter trots allt i samma båt och är knappast varandras fiender. Och livet är orättvist.


Jämställdhet mellan könen betyder att bägge könen ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter här i livet. Och det har vi ju i stort sett uppnått. Ja i alla fall om vi räknar bort värnplikten (gäller inte Åland förstås), möjligheten att få vårdnaden om sina barn vid skilsmässa, att kvinnor får kortare straff för vissa brott eller att makten över reproduktionen till 100% ligger hos kvinnan. Men detta är ju bagateller.


Denna ståndpunkt om lika förutsättningar har dock idag alltmer förskjutits till att det hellre bör handla om jämställda utfall, och det är därför man upplever att ojämställdheten är gigantisk. Men jämställda utfall, dvs ett hundraprocentigt rättvist 50/50-samhälle på alla områden är något vi aldrig kommer att uppnå. Det finns ingen orsak och heller ingen mening i att sträva mot ett sådant, då varje politiskt ingripande mot detta mål, kommer att innebära ingripanden i människors fria val samt diskriminering av ett kön i den positiva särbehandlingens namn.

Mänskligheten blir tyvärr heller inte lyckligare av ett fullständigt jämställt parlament, av jämställd könsfördelning på arbetsplatser, av att hela gruppen kvinnor förtjänar exakt detsamma som hela gruppen män, av att man delar på hushållsarbetet och föräldraledigheter minutiöst eller av att kvinnor får gratis mensskydd. Hur mycket vissa än påstår det.


När argumenten börjar tryta för “jämställdhetsförespråkarna”, dvs de som menar att kvinnans sorgliga ställning är att vara konstant missgynnad och underställd mannen, så tar man till artilleriet med våld i nära relationer, helst bara mäns våld mot kvinnor, och/eller sexuellt våld. Men våld är ingen jämställdhetsfråga. Kvinnor och män utsätts för ungefär lika mycket våld och är framförallt en fråga för rättsväsendet. Och vad gäller förebyggande åtgärder är det mer effektivt att rikta dem mot riskgrupper än mot halva befolkningen.


Behandlar vi våld/sexuellt våld som en feministisk jämställdhetsfråga får vi dels väldigt trubbiga och ineffektiva verktyg att bekämpa det med.

Det värsta är dock att vi riskerar vi tappa alltmer stöd av de män som, helt förståeligt, ser sig oskyldigt anklagade för vad en minoritet misslyckade män företar sig.


Sammanfattningsvis är det lätt att börja tröttna på det konstanta jämställdhetstjatet. I synnerhet som det oftast är så enögt och onyanserat.

Tro mig, vi vill alla ha jämställdhet. Och väldigt gärna en debatt om vad jämställdhet faktiskt handlar om istället för pekpinnemässiga tillrättavisningar från de som menar sig sitta på facit i saken.


//Anette

725 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

2 Comments


jennysinden
Nov 23, 2021

Det handlar inte om mängden våld. Det handlar om att män misshandlar kvinnor i otroligt mycket högre utsträckning än det motsatta. Och hur och varför det sker. Helt okej att tycka vad man vill, men att förneka att mäns våld mot kvinnor är ett problem skiljt från mäns våld mot män är både ignorant och verklighetsfrånvänt.

Like
Anette Lehtinen
Anette Lehtinen
Nov 25, 2021
Replying to

Men är det så solklart att det är som du säger?

Jag klistrar in formuleringar från tre olika myndigheter härunder, svenska BRÅ, finska THL och norska Bufdir.


BRÅ: "I Brås nationella kartläggning av brott i nära relationer (2014) uppgav 6,8 procent av befolkningen att de utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). När man studerar utsatthet för brott i nära relationer under livstiden är det dock en större andel kvinnor som uppger att de varit utsatta; drygt 25 procent av kvinnorna och knappt 17 procent av männen i befolkningen.


Like
bottom of page